Tvistlösning Nyhet

Hovrätten finner advokatbyrås rådgivning vårdslös

A Swedish Court of Appeal has held that a lawy­er who neg­li­gent­ly pro­vi­ded tax ad­vice was li­ab­le to pay da­ma­ges amounting to ap­prox­i­ma­tely SEK 75 mil­li­on. Of par­ticu­lar in­te­rest is the court’s re­a­so­ning re­gar­ding the start of the no­ti­fi­ca­tion pe­ri­od, no­ti­fi­ca­tion on be­half of ot­her en­ti­ti­es, and mi­ti­ga­tion of da­ma­ges un­der jo­int li­a­bi­li­ty due to sta­tu­te of li­mi­ta­tion. In ad­di­tion, the ru­ling is a remin­der of the im­por­tan­ce of sti­pu­la­ting and docu­men­ting the sco­pe of the as­sign­ment when pro­vi­ding ser­vices as a pro­fes­sio­nal.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (”Hovrätten”) med­de­la­de den 9 maj 2018 dom i mål nr T 1775-17 i vil­ken dom­sto­len för­plik­ta­de en ad­vo­kat­by­rå att be­ta­la ett ska­de­stånd om cir­ka 75 mil­jo­ner kr för vårds­lös råd­giv­ning. Ett fler­tal frå­gor var up­pe till pröv­ning, varav sär­skilt frå­gor­na om re­kla­ma­tions­fris­tens start­punkt, re­kla­ma­tion å an­nans väg­nar och jämk­ning på grund av pre­skrip­tion vid so­li­da­riskt ska­de­stånds­an­svar är av in­tres­se. Avgörandet ut­gör även en på­min­nel­se om vik­ten av att nog­grant sti­pu­le­ra och do­ku­men­te­ra upp­dra­gets om­fatt­ning vid råd­giv­ning.

Bakgrund

Omständigheterna var i kort­het och nå­got för­enk­lat föl­jan­de. En eko­no­misk för­e­ning (”Föreningen”) sål­de år 2004 ett an­tal hy­res­fas­tig­he­ter ge­nom tre bo­lag som se­na­re kom att fu­sio­ne­ras (”Fastighetsbolagen”). Föreningens re­vi­so­rer ha­de vis­sa syn­punk­ter på hur trans­ak­tio­ner­na ha­de re­do­vi­sats, var­för Föreningen i ja­nu­a­ri 2006 gav in en kom­plet­te­ring till Skatteverket. I april 2006 an­li­ta­de Föreningen en ad­vo­kat i syf­te att när­ma­re ut­re­da vis­sa skatte­mäs­si­ga kon­se­kven­ser av trans­ak­tio­ner­na. Senare sam­ma må­nad skic­ka­de ad­vo­ka­ten en skri­vel­se till Föreningen i vil­ken han ut­ta­la­de sig om bland an­nat ris­ken för att Fastighetsbolagen skul­le kom­ma att på­fö­ras skat­te­tillägg. Därtill bistod ad­vo­ka­ten Föreningen med att upp­rät­ta yt­ter­li­ga­re en kom­plet­te­ring till Skatteverket. Utöver ad­vo­ka­ten ha­de Föreningen ock­så en­ga­ge­rat två re­vi­sions­by­rå­er i trans­ak­tio­ner­na.

Den 19 ju­ni 2007 med­de­la­de Skatteverket att trans­ak­tio­ner­na un­der­kän­des med stöd av ett ge­nom­syns­re­so­ne­mang och Fastighetsbolagen på­för­des skat­te­tillägg om ca 67 mil­jo­ner kr. Föreningen över­kla­ga­de be­slu­ten ut­an fram­gång i en över­kla­gan­de­pro­cess som av­slu­ta­des den 21 april 2014 ef­ter att Högsta för­valt­nings­dom­sto­len in­te med­de­lat pröv­nings­till­stånd. Den 18 ju­ni 2010 skic­ka­de Föreningen en skri­vel­se till ad­vo­ka­ten be­nämnd ”re­kla­ma­tion av skat­te­råd­giv­ning”.

Av tek­nis­ka skäl kom bå­de Föreningen och Fastighetsbolagen (till­sam­mans ”Kärandena”) att väc­ka ta­lan mot ad­vo­ka­tens prin­ci­pal och yr­ka­de att ad­vo­kat­by­rån till nå­gon av dem skul­le ut­ge ca 75 mil­jo­ner kr i ska­de­stånd (skat­te­tilläg­get jäm­te rän­ta). Som grund för yr­kan­det an­för­de Kärandena att ad­vo­ka­ten or­sa­kat en­de­ra av dem ska­da ge­nom vårds­lös råd­giv­ning och att ad­vo­kat­by­rån ha­de ett prin­ci­pa­l­an­svar för ad­vo­ka­tens age­ran­de. Advokatbyrån be­stred käro­må­let och in­vän­de bland an­nat att gil­tig re­kla­ma­tion in­te ha­de skett och att ad­vo­kat­by­råns even­tu­el­la ska­de­stånds­an­svar var be­grän­sat till följd av att an­sva­ret var so­li­da­riskt med de två re­vi­sions­by­rå­er­na. Advokatbyrån ha­de dock för­ta­gits sin rätt till regress på grund av att Fastighetsbolagens krav mot re­vi­sions­by­rå­er­na ha­de pre­skri­be­ras, var­för ad­vo­kat­by­rån som högst kun­de va­ra an­sva­rigt för sin del ska­dan. Käromålet ogil­la­des i tings­rät­ten men bi­fölls i hov­rät­ten.

Hovrättens be­döm­ning

Den förs­ta frå­gan Hovrätten ha­de att ta ställ­ning till var om­fatt­ning­en av ad­vo­ka­tens upp­drag, ef­tersom det­ta ut­gör ra­men för vårds­lös­hets­be­döm­ning­en. Kärandena an­för­de att upp­dra­get be­stod i att så långt som möj­ligt mi­ni­me­ra ris­ken för skat­te­tillägg me­dan ad­vo­kat­by­rån häv­da­de att upp­dra­get ut­ö­ver det­ta även be­stod i att för­sö­ka få ige­nom ett skat­te­av­drag. Baserat på den fram­lag­da be­vis­ning­en fann hov­rät­ten att Kärandena ha­de styrkt sitt på­stå­en­de och att ad­vo­ka­ten mot den­na bak­grund age­rat vårds­löst.

Reklamation

Advokatbyrån in­vän­de att re­kla­ma­tio­nen ha­de gjorts av fel part och att Fastighetsbolagen in­te ha­de re­kla­me­rat i tid. Som grund an­för­de ad­vo­kat­by­rån att re­kla­ma­tio­nen gjorts av Föreningen och in­te Fastighetsbolagen och där­för in­te om­fat­ta­de de sist­nämn­da. Därtill ha­de re­kla­ma­tion skett för sent ef­tersom re­kla­ma­tions­fris­ten ha­de bör­jat lö­pa se­nast vid Skatteverkets om­pröv­nings­be­slut, det vill sä­ga den 19 ju­li 2007, men re­kla­ma­tion skett först i skri­vel­sen den 18 ju­ni 2010.

Utan när­ma­re mo­ti­ve­ring kon­sta­te­ra­de hov­rät­ten mot bak­grund av att för­valt­nings­rät­ten den 22 april 2010 ha­de med­de­lat av­slags­be­slut i över­kla­gan­de­pro­ces­sen, och att Fastighetsbolagen över­kla­ga­de även des­sa, att re­kla­ma­tions­skyl­dig­het för Fastighetsbolagen in­te ha­de in­trätt fö­re skri­vel­sen den 18 ju­ni 2010. Reklamation ha­de där­för skett i tid.

Vidare kon­sta­te­ra­de hov­rät­ten att re­kla­ma­tio­nen ha­de upp­rät­tats av sam­ma per­son som fö­re­träd­de Kärandena i kon­tak­ter­na med ad­vo­kat­by­rån. I den­na angavs att Föreningen ha­de an­li­tat ad­vo­ka­ten un­der vå­ren 2006 av­se­en­de skat­te­råd­giv­ning hän­för­lig till en ge­nom­förd fas­tig­hets­trans­ak­tion som ge­nom­förts av Föreningen och vis­sa bo­lag in­om Föreningens kon­cern. Reklamationen hän­vi­sa­de ock­så till ad­vo­ka­tens skri­vel­se till Föreningen och det på­pe­ka­des att Föreningen ha­de på­förts skat­te­tillägg om 67 mil­jo­ner kr trots ad­vo­ka­tens be­sked om att så in­te skul­le ske. Föreningen ha­de där­till i re­kla­ma­tio­nen gjort gäl­lan­de att ad­vo­ka­ten ha­de age­rat vårds­löst i sam­band med råd­giv­ning­en och där­för var ska­de­stånds­skyl­dig för det fall den upp­kom­na ska­dan slut­ligt fast­ställ­des.

Det var ostri­digt mel­lan par­ter­na att ad­vo­ka­ten ha­de läm­nat ovan nämn­da råd­giv­ning till bå­de Föreningen och Fastighetsbolagen och att upp­drags­för­hål­lan­det om­fat­ta­de bå­da två. Hovrätten kon­sta­te­ra­de att re­kla­ma­tio­nen vis­ser­li­gen angav att det var Föreningen som ha­de på­förts skat­te­tilläg­gen men att det i själ­va ver­ket var Fastighetsbolagen som ha­de på­förts de­sam­ma. Denna for­mel­la fel­ak­tig­het sak­na­de emel­ler­tid be­ty­del­se var­för Hovrätten kon­sta­te­ra­de att re­kla­ma­tio­nen även om­fat­ta­de Fastighetsbolagen.

Solidariskt an­svar

Advokatbyrån in­vän­de att om den an­sågs va­ra ska­de­stånds­skyl­dig så var ska­de­stånds­an­sva­ret so­li­da­riskt till­sam­mans med de två re­vi­sions­by­rå­er som på oli­ka sätt ha­de va­rit in­blan­da­de i trans­ak­tio­ner­na. Enligt ad­vo­kat­by­rån ha­de Fastighetsbolagens age­ran­de emel­ler­tid in­ne­bu­rit att ad­vo­kat­by­rån för­ta­gits möj­lig­he­ter­na att regress­vis krä­va be­tal­ning från re­vi­sions­by­rå­er­na, bland an­nat ef­tersom Fastighetsbolagen ha­de lå­tit si­na krav mot re­vi­sions­by­rå­er­na pre­skri­be­ras.

Hovrätten hän­vi­sa­de in­led­nings­vis till 9 § pre­skrip­tions­la­gen (1981:130) av vil­ken föl­jer att, vid so­li­da­riskt be­tal­nings­an­svar, om skul­den pre­skri­be­ras i för­hål­lan­de till nå­gon av de be­tal­nings­an­sva­ri­ga så sva­rar öv­ri­ga en­dast för sin an­del i för­hål­lan­de till bor­ge­nä­ren. Ansvaret blir allt­så de­lat i stäl­let för so­li­da­riskt. Enligt för­ar­be­te­na gäl­ler dock det­ta en­dast för det fall fle­ra har åta­git sig el­ler ålagts so­li­da­riskt be­tal­nings­an­svar och allt­så in­te i si­tu­a­tio­ner då det in­träf­fat en ska­da för vil­ken fle­ra skul­le kun­na va­ra an­sva­ri­ga. Ingen av re­vi­sions­by­rå­er­na ha­de åta­git sig el­ler ålagts an­svar. Fastighetsbolagens rätt till ska­de­stånd av ad­vo­kat­by­rån på­ver­ka­des allt­så in­te av det fak­tum att det in­te ha­de rik­tats pre­skrip­tions­av­bry­tan­de krav mot re­vi­sions­by­rå­er­na.

Mot bak­grund av ovanstå­en­de och öv­ri­ga frå­gor som även var ak­tu­el­la bi­föll hov­rät­ten käro­må­let och ad­vo­kat­by­rån för­plik­ta­des där­för att be­ta­la det yr­ka­de be­lop­pet till Fastighetsbolagen.

Kommentar

Rättsfallet vi­sar vik­ten av att tyd­ligt sti­pu­le­ra upp­dra­gets om­fatt­ning och vad upp­dra­get syf­tar till då det är i lju­set av det­ta som vårds­lös­hets­be­döm­ning­en ska gö­ras. Hovrätten fann att ad­vo­ka­tens upp­drag en­dast ha­de be­stått i att mi­ni­me­ra ris­ken för skat­te­tillägg me­dan ad­vo­kat­by­rån an­för­de att upp­dra­get ut­ö­ver det­ta även ha­de syf­tat till att få ige­nom ett skat­te­av­drag. Ett upp­drag av den se­na­re om­fatt­ning­en är be­tyd­ligt mer kom­plext och po­ten­ti­ellt för­e­nat med stör­re ris­ker för kli­en­ten. Under så­da­na om­stän­dig­he­ter är det av stor vikt för råd­gi­va­ren att för­ut­sätt­ning­ar­na för upp­dra­gets ge­nom­fö­ran­de no­ga anges i upp­drags­av­ta­let och öv­rig do­ku­men­ta­tion. Om det i fö­re­va­ran­de fall tyd­ligt ha­de fram­gått av ex­em­pel­vis ett upp­drags­av­tal att råd­giv­ning­en även ha­de läm­nats i syf­te att åstad­kom­ma ett skat­te­av­drag ha­de för­ut­sätt­ning­ar­na för vårds­lös­hets­be­döm­ning­en vä­sent­li­gen för­änd­rats till ad­vo­kat­by­råns för­del.

Vad gäl­ler re­kla­ma­tions­fris­tens start­punkt är det av in­tres­se att hov­rät­ten allt­så an­såg att re­kla­ma­tions­fris­ten in­te ens ha­de bör­jat lö­pa. En tolk­ning som lig­ger nä­ra till hands är att hov­rät­ten där­med sy­nes me­na att det krävs att en ska­da ska ha in­träf­fat (i be­mär­kel­sen att den ska va­ra slut­lig el­ler ”fär­dig”) för att fris­ten ska bör­ja lö­pa och att det­ta, vid fall av de­bi­te­ring av skatt, in­träf­far först när rätts­med­len har ut­tömts. Det finns stöd för en så­dan tolk­ning i dokt­rin, men det ver­kar rå­da de­la­de me­ning­ar om den ska­de­li­dan­de ock­så mås­te ha in­sett (det vill sä­ga fak­tisk in­sikt) att ska­dan har in­träf­fat för att fris­ten ska bör­ja lö­pa (se till ex­em­pel Kleineman, Reklamationsplikt vid råd­gi­var­an­svar, Festskrift till Torgny Håstad, s 353 och C. Ramberg, Reklamation mot ad­vo­ka­ter och re­vi­so­rer, SvJT 2010, s 152-153).

Av in­tres­se är ock­så att hov­rät­ten god­tog att Föreningen re­kla­me­ra­de å Fastighetsbolagens väg­nar. Enligt vår upp­fatt­ning är det­ta ett täm­li­gen själv­klart ställ­nings­ta­gan­de, det vill sä­ga att re­kla­ma­tion kan ske för an­nan med ett när­stå­en­de in­tres­se, vil­ket bland an­nat be­kräf­tas av Högsta dom­sto­len i NJA 1994 s 532 samt Svea hov­rätts dom den 30 ok­to­ber 2017 i mål T 732-17 (jäm­för Lindskog, Preskription, uppl. 4, s 332, som an­ser att även pre­skrip­tions­av­bry­tan­de åt­gär­der kan gö­ras för an­nans räk­ning när den som ut­för åt­gär­den har ett eget in­tres­se i ford­rings­för­hål­lan­det).

Vad slut­li­gen gäl­ler frå­gan om det so­li­da­ris­ka an­sva­ret kan möj­li­gen hov­rät­tens tolk­ning av ut­ta­lan­de­na i för­ar­be­te­na ifrå­ga­sät­tas. I för­ar­be­te­na anges, ut­an när­ma­re mo­ti­ve­ring, att det är orim­ligt att en ska­de­li­dan­de ska be­hö­va vän­da sig till var och en av ska­de­vål­lar­na. Sannolikt har lag­stif­ta­ren haft i åtan­ke den si­tu­a­tio­nen att det finns ett stort an­tal och/el­ler okän­da ska­de­vål­la­re; i fö­re­va­ran­de si­tu­a­tion var emel­ler­tid de po­ten­ti­el­la ska­de­vål­lar­na kän­da och dess­utom en­dast tre till an­ta­let. Undantagets tillämp­lig­het kan där­för ifrå­ga­sät­tas un­der rå­dan­de om­stän­dig­he­ter (se även kri­tik mot un­dan­ta­get i Lindskog, Preskription, uppl. 4, s 567). Samtidigt skul­le det va­ra för­hål­lan­de­vis oprak­tiskt för ska­de­li­dan­de att be­hö­va fram­stäl­la krav även mot samt­li­ga kän­da po­ten­ti­el­la ska­de­vål­la­re för att und­vi­ka ris­ken för att ska­de­stånds­an­sva­ret blir de­lat till ex­em­pel på grund av pre­skrip­tion. Det kan ock­så va­ra våd­ligt att dra grän­sen för när det fö­re­lig­ger en så­dan ak­ti­vi­tets­plikt hos bor­ge­nä­ren. Av de skä­len de­lar vi den prin­ci­piel­la slut­sat­sen att ska­de­stånds­an­sva­ret in­te bör kun­na bli fö­re­mål för jämk­ning på grund av pre­skrip­tion an­nat än i si­tu­a­tio­ner då 9 § pre­skrip­tions­la­gen är di­rekt tillämp­lig.

Domen finns att lä­sa här!

Författare: Johannes Ericson, Jakob Andersson